Att må dåligt och att inte fungera som vanligt efter att råkat ut för en mycket allvarlig händelse är helt normalt, även om det inte drabbar alla. Reaktionerna visar på sätt och vis hur tätt sammanlänkad vår kropp och vårt psyke är. Men det kan vara svårt att veta när problemen blir så svåra och långvariga att man kan kalla dem ett trauma.

Oavsett om det gäller en tillfällig kris eller något mer utdraget och allvarligare är det alltid bra att vara observant och medveten - och att inte dra sig för att söka stöd och hjälp.

Att veta vad man kan förvänta sig av sina reaktioner efter att ha gått igenom en allvarlig händelse kan vara en trygghet både för den som drabbats och dennes närstående. Det kan vara skönt att veta att de är helt naturliga och att de som regel kommer att gå över. Få människor fungerar precis som vanligt efter en uppskakande upplevelse och det kan vara väldigt obehagligt att inte känna igen sig själv. En svår händelse ger oss på sätt och vis en överdos av känslor och intryck. Sedan är det upp till vår kropp att ta hand om och portionera ut alltsammans i den takt vi klarar av.

Kris

En kris kan drabba de flesta någon gång i livet om vi utsätts för allvarliga psykiska påfrestningar eller om något oförutsett inträffar. Exempel på vad som utlöser en kris är allvarliga livshändelser som en separation eller när en nära anhörig dör.

Att vara utsatt för långvarig stress kan leda till försämrad motståndskraft, både kroppsligt och psykologiskt. Flera händelser kan ha samlat sig och en ytterligare (kanske mindre) påfrestning kan utlösa en krisreaktion. Vanliga psykologiska reaktioner eller symptom vid en kris är oförmåga att ta in det som har hänt, känslomässig avstängning, känslor av overklighet, överväldigande känslor, låg självkänsla, trötthet, sömnproblem, ångest och oro, nedstämdhet, känslighet för stress och krav, koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Följden kan bli svårigheter att klara av arbete och socialt umgänge eller att orka med att leva ett bra liv.

Trauma

En individ kan drabbas av ett trauma när han eller hon försätts i en eller flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt utgör en stor psykisk påfrestning. Exempel är olyckor, naturkatastrofer, överfall, övergrepp. Även om traumat kanske ägde rum för många månader sedan eller t.o.m. många år sedan, kan man ändå komma att känna av effekterna av detta i sitt dagliga liv.

De psykologiska reaktionerna kan vara som vid kris (se ovan). Mer specifika symptom efter ett trauma är s.k. posttraumatiska stress-syndrom (PTSD), bl a spänd vaksamhet, invaderande minnen (”flashbacks”), mardrömmar (ev. med återupplevande av traumat) och undvikande av människor, platser m m som förknippas med traumat.

Chock- och krisreaktioner

En vanlig reaktion i samband med en chockartad händelse är att allting känns overkligt. Det kan vara svårt att minnas själva händelsen, eller i alla fall samtliga delar av den. Det är en normal försvarsmekanism. Minnet kommer att komma tillbaka när hjärnan anser att det är dags att börja bearbeta det som hänt. Då kan händelsen dyka upp i såväl minnesbilder som i mardrömmar. Medan man bearbetar det som hänt och kanske återupplever det om och om igen i tankarna kan man ofta känna oro. Man fungerar helt enkelt inte som vanligt. Vissa drabbas av koncentrationssvårigheter, ilska och irritation, andra kan bli frånvarande, ointresserade av sin omvärld och snudd på apatiska. Oron kan även sätta sig i kroppen i form av spänningar, värk, yrsel, trötthet och aptitlöshet. Andra vanliga reaktioner är sömnsvårigheter och ångest.

Den akuta stress som en traumatisk händelse innebär påverkar oss fysiskt. Bland annat drabbas den del av vår hjärna som hanterar minnen, vår förmåga att komma ihåg saker. När kroppen är upptagen av att producera höga nivåer av stresshormon är det just minnesfunktionen som får stå tillbaka. Därför är det väldigt svårt att lära sig något när man råkar ut för en traumatisk upplevelse. eller om man lider av posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD).

Många känner skuld i samband med att man överlevt något traumatiskt. Man kan till och med ha dåligt samvete över att klarat sig medan andra kanske inte gjorde det. Andra grubblar över om de kunnat göra mer för att hjälpa andra eller rent av ha förhindrat det som hänt. Det är inte heller ovanligt att man fortsätter att vara rädd, att man inte kan släppa tanken på att något annat hemskt också ska hända. Dessutom kan man utveckla rädslor för platser, saker och människor som på olika sätt associeras med det som hänt. Detta är en normal ”anpassningsprocess” eftersom man just upplevt att den tidigare tryggheten visat sig vara en underskattning av vilka faror situationen innehöll. Det kan ta tid innan man utvecklat en ny verklighetsbedömning som man kan känna sig trygg med.

Efter en svår upplevelse med en mängd känslor kan man bli så utmattad att man inte orkar gråta. Känslor som inte bearbetas riskerar att istället sätta sig i kroppen som spänningar. Det här kan leda till bland annat smärta och dålig matlust. Symtomen kan likna de som uppkommer vid influensa.

När ska man söka hjälp?

Reaktionerna är på sätt och vis tecken på att psyket och kroppen är upptagen med att bearbeta det som hänt. De kan hålla i sig under en längre tid, även om de i regel blir lindrigare så småningom. Man bör inte dra sig för att be om professionell hjälp om situationen känns tung, oavsett var i processen man befinner sig. Det finns hjälp att få. Och skulle symtomen inte mildras ska man definitivt uppsöka professionell hjälp. En traumatisk händelse som blir för svår för individen att bearbeta kan i förlängningen leda till depression, ångest och/eller så kallad posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD). Om man fortfarande mår dåligt, om situationen är oförändrad eller har förvärrats inom en månad kan man ha drabbats av PTSD.

Krisens faser

Trots de individuella variationerna kan man ändå urskilja vissa gemensamma skeenden i ett krisförlopp. De brukar kallas för krisens faser.

Chockfasen

Den här fasen brukar beskrivas som en känsla av overklighet, förvirring, att inte ta in vad som händer eller att befinna sig i en bubbla. Det är som om vårt psyke skyddar oss från att behöva ta emot hela vidden av händelsen på en gång. Det är viktigt att inte denna fas varar för länge då det kan försvåra den nödvändiga bearbetningen och förståelsen av vad som hänt.

Reaktionsfasen

Nu drabbar oss insikten om vad som hänt, steg för steg eller med full kraft. De starka känslorna kommer upp till ytan och kan inte längre hållas tillbaka. Förtvivlan, ångest, depression, ilska och utmattning är vanliga reaktioner.

Bearbetningsfasen

Denna fas innebär att man på ett mer medvetet sätt börjar kunna ta in och bearbeta vad som hänt. Man är inte längre helt upptagen att den traumatiska händelsen utan under korta stunder, som med tiden blir längre, kan man släppa tanken på det som hänt, vilket gör det möjligt för en återhämtning av påbörjas.

Nyorienteringsfasen

Den smärtsamma händelsen är nu en del av ens liv, inte glömd men inte heller ett öppet sår. Man börjar alltmer kunna rikta sin uppmärksamhet och sin energi framåt, mot ett liv som inte kan bli detsamma som tidigare, men som ändå kan bli hanterbart och meningsfullt.